Hur diagnosti­seras spasticitet?

Läkare som håller patientens händer

Patientens väg genom vården

Personer med spasticitet får vård på flera olika ställen under sin resa genom sjukvården. Beroende på hur lång tid som har gått sedan insjuknandet så kan målet för behandling skilja sig åt.

I akutsjukvården är målsättningen att patienten ska överleva efter sitt insjuknande. Efter den akuta fasen skiftar fokus till rehabilitering och allmänt omhändertagande av den som drabbats av sjukdom. Om personen hamnar på ett kommunalt kortidsboende efter akutsjukvården så ligger fokus på basal omvårdnad.

Spasticitet som uppkommer efter stroke diagnostiseras ofta på ett rehabiliteringscenter men också i primärvård eller vid återbesök till neurologimottagning. På en rehabiliteringsavdelning involverar behandlingen ett helt team, med rehabiliteringsläkare, arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped, psykolog, kurator och omvårdnadspersonal. Det specialiserade rehabiliteringsteamet arbetar tillsammans med patienten med olika sorters behandlingar.

Senior asian male patient exercising at home and stretching his arms with the help of an asian young female physiotherapist

För att kunna upprätta en rehabiliterings­plan med realistiska mål är det viktigt med en noggrann bedömning av neurologisk funktion.

Spasticitet misstänks ofta hos personer som har haft en neurologisk skada eller sjukdom, till exempel stroke, ryggmärgsskada eller hjärnskada.

Diagnosen bekräftas vid en undersökning där vårdpersonal bedömer motståndet i musklerna vid passiva rörelser. Motståndet ökar när rörelsen utförs snabbare, vilket är typiskt för spasticitet. Musklerna upplevs då som stela och spända.

Diagnosen ställs vanligen inom rehabilitering av läkare eller fysioterapeut. Olika bedömningsmetoder kan användas för att beskriva graden av spasticitet och hur den påverkar funktionen.

De vanligaste diagnostiska verktygen är:

Klinisk undersökning: bedömning av muskelspänning, rörlighet, styrka, reflexer och funktion.
Nervblockad: lokalbedövning ges nära en nerv för att tillfälligt minska signalerna till en muskel eller muskelgrupp. Detta kan hjälpa vårdteamet att bedöma hur mycket av besvären som beror på spasticitet och hur mycket som kan bero på annan stelhet, till exempel kontraktur.
EMG (Elektromyografi): en undersökning som registrerar muskelns elektriska aktivitet och kan hjälpa till att identifiera överaktiva muskler.

Det ger diagnostisk information. Det kliniska mönstret är viktigt för att bedöma vilka muskler som är påverkade och för att bestämma vilket behandlingsalternativ som är lämpligast.


Varje individ påverkas olika mycket av sin spasticitet. De tre huvudområden som är vanligast är:

Allmänna motoriska svårigheter

Allmänna motoriska svårigheter

Förmåga att kontrollera muskler

Förmåga att kontrollera muskler

Skillnad mellan mild och svår spasticitet

Hur muskel- och ledstelhet kan försämra funktion.

Läs mer om spasticitetens svårighetsgrad och behandlings­alternativ

För mer information om spasticitet, läs våra artiklar nedan:

Skip to content