Hur diagnostiseras spasticitet?

Patientens väg genom vården

Personer med spasticitet får vård på flera olika ställen under sin resa genom sjukvården. Beroende på hur lång tid som har gått sedan insjuknandet så kan målet för behandling skilja sig åt.

I akutsjukvården är målsättningen att patienten ska överleva efter sitt insjuknande. Efter den akuta fasen skiftar fokus till rehabilitering och allmänt omhändertagande av den som drabbats av sjukdom. Om personen hamnar på ett kommunalt kortidsboende efter akutsjukvården så ligger fokus på basal omvårdnad.

Spasticitet som uppkommer efter stroke diagnostiseras ofta på ett rehabiliteringscenter men också i primärvård eller vid återbesök till neurologimottagning. På en rehabiliteringsavdelning involverar behandlingen ett helt team, med rehabiliteringsläkare, arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped, psykolog, kurator och omvårdnadspersonal. Det specialiserade rehabiliteringsteamet arbetar tillsammans med patienten med olika sorters behandlingar.

Diagnostik och klinisk bedömning

En noggrann bedömning av klinisk och neurologisk funktion är viktig, när en rehabiliteringsplan med realistiska mål ska upprättas. Diagnosen spasticitet baseras bland annat på:

För att kunna upprätta en rehabiliteringsplan med realistiska mål är det viktigt med en noggrann bedömning av neurologisk funktion.

Spasticitet misstänks ofta hos personer som har haft en neurologisk skada eller sjukdom, till exempel stroke, ryggmärgsskada eller hjärnskada.

Diagnosen bekräftas vid en undersökning där vårdpersonal bedömer motståndet i musklerna vid passiva rörelser. Motståndet ökar när rörelsen utförs snabbare, vilket är typiskt för spasticitet. Musklerna upplevs då som stela och spända.

Diagnosen ställs vanligen inom rehabilitering av läkare eller fysioterapeut. Olika bedömningsmetoder kan användas för att beskriva graden av spasticitet och hur den påverkar funktionen.

De vanligaste diagnostiska verktygen är:

Klinisk undersökning: bedömning av muskelspänning, rörlighet, styrka, reflexer och funktion.
Nervblockad: lokalbedövning ges nära en nerv för att tillfälligt minska signalerna till en muskel eller muskelgrupp. Detta kan hjälpa vårdteamet att bedöma hur mycket av besvären som beror på spasticitet och hur mycket som kan bero på annan stelhet, till exempel kontraktur.
EMG (Elektromyografi): en undersökning som registrerar muskelns elektriska aktivitet och kan hjälpa till att identifiera överaktiva muskler.

Det ger diagnostisk information. Det kliniska mönstret är viktigt för att bedöma vilka muskler som är påverkade och för att bestämma vilket behandlingsalternativ som är lämpligast.